About

CLOWN-JENJag älskar livet i grund och botten. Vissa dagar faller rullgardinen ner och det blir nattsvart. Jag övar mig på att leva med detta hela tiden. Dom väldiga svängningarna. Jag kan lura andra som oftast. Men inte mig själv så vad är då poängen? Jag har börjat tro på att jag kan älskas ändå. Jag måste vara snäll mot mig själv. Svårt när jag haft så höga mål i livet som jag tvingats minimera. Kanske kan  jag då leva ett rikt och vackert liv? Jag är på rätt väg. Med stridsyxan i hand. Att välja när den ska användas, men också när den ska läggas ner. ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”.  Skala av….bygga nytt…

Jag är 38. Lever på Brännö i Göteborgs skärgård med min sambo George , vår fyraåriga dotter Emmi, Demonkatten 1 år och min superangel  Dollycat 10 år som flyttade med mig hit från London 2006. Hon bodde hos sin mormor i Majorna i ett år innan jag flyttade efter. Under tiden avslutade jag mina 11 år i London på ett utdraget men nödvändigt vis. Jag hade antagligen separationsångest för den stad som en gång välkomnat mig som rosa sockervadd men som på slutet omvälvde mig som en aggressiv och slemmig alien. London i still love you, i do!  Kommer alltid förbli mitt andra hem. Men jag fick för mycket av dig. Sprang vilsen på gatorna med hela staden som lekplats men fick inget konstruktivt uträttat.  För mycket spelrum för en svajig själ som mig själv. Jag behövde struktur utan att veta om det.  Allt det som var nyttigt för mig skydde jag som min värsta fiende. Fantastiskt vad en låg självkänsla och självbild kan göra med en människa. Lite ångest på det och du kan vandra runt i cirklar halva livet utan mål. Det spelade ingen roll vilka fantastiska saker jag skapade för mig själv. Mina talanger och kreativa sidor var aldrig bra nog och räknades aldrig enligt mig. Har utvecklat extrem känslighet mot medelmåttor som ”tar plats” på ett självgott sätt när jag är så hård mot mig själv. Allt jag själv skapade blev överskuggat av självhat och känsla av värdelöshet. Mitt band som jag levde för i många år hade potential och fick uppleva viss framgång med spelningar i USA och Tyskland på respektabla venues. Vi spelade in en skiva med amerikanskt bolag och var omtyckta i den alternativa underground scenen i electro/goth genren. Inget av detta kunde jag ta till mig trots att jag skrivit låtarna med min gitarrist och skapat allt runtomkring. Allt jag var upptagen med var ett konstant bekämpande av en ”illa till mods känsla” och överlevnad. Jag var inte närvarande. Så ensam i min kropp. Så kärlekskrank. Så giftig för mig själv. Jag ångrar inget. Men tyvärr var det den här resan jag fick ta för att närma mig ett värdigt liv. Att närma mig mig själv. Den jag alltid försökt fly ifrån.  Jag är nu på väg att smälta samman med min själ. Det som är jag. Utan krusiduller.Utan alkohol. Utan cigg. Utan masken Utan besatta ohälsosamma kärleksrelationer. Utan människor som inte förtjänar vara i mitt liv.Utan en bild av ”hur jag vill/ska vara”. Bara vara.  Ankaret blir tyngre och tyngre men varje dag blir jag påmind om svårigheterna.  Jag går på Yoga,terapi och omger mig med människor som får mig att må bra, jobbar på ett helt ok inte allt för krävande jobb. Ett sammanhang helt enkelt. Det enda som saknas nu är modet  att skapa igen. Ge mig hän. Annars blir mitt liv nog rätt fattigt till slut. Men allt har sin tid.. Och allt tar längre än vad man tänkt sig när man har den här problematiken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s